På en viktig punkt skiljer sig min egen uppväxt från mina barns. När jag växte upp, var man tvungen att ringa hem till någon om man ville prata, teven visade bara barnprogram en halvtimme varje kväll, och om man letade efter information fick man åka till biblioteket. Mina barn växer upp i en värld där allting de kan tänka sig finns precis vid deras fingertoppar, i den ständigt närvarande mobiltelefonen. Låt mig förtydliga: även om teknologin och dess tillgänglighet är helt annorlunda, så är det dess effekter som jag vill belysa.

Under vår uppväxt hade vi inget annat val än att leva. På gott och ont tvingades vi hantera allt det roliga (utan att posta på Insta) och att uthärda det djävliga (utan likasinnade stödgrupper online). Visst kunde man drömma sig bort, om man behövde. Ville man inte umgås, kunde man gå hemifrån en stund. Man kunde gömma näsan i en bok eller följa med fantasin på äventyr. Men hur man än gjorde, kunde man inte fly från sig själv och sitt eget sinne. Vi var närvarande, och tvingades att lära oss att orka och acceptera oss själva, därför att inte fanns något alternativ.

Men med sociala medier och meddelandeappar och spel blir situationen annorlunda. Våra hjärnor är byggda för att uppskatta snabba kickar, och det krävs ett viljeansträngning för att lyfta blicken från skärmen. Att vara närvarande är idag jobbigare än någonsin, därför att det finns ett ständigt alternativ.

I längden leder det till att vi drömmer istället för att leva.

Istället för att leva i nuet, har vi svårt att slita oss från ständiga uppdateringar. Istället för att reflektera över våra egna liv, följer vi andras mer eller mindre tillrättalagda äventyr online. Istället för att vara glada över det vi har, fokuserar vi på det vi saknar.

Jag säger inte att internet, mobiltelefoner eller sociala medier är dåliga. Tvärtom, jag är övertygad om att de fyller en viktig funktion i vårt samhälle, där vi kan dela med oss av kunskap och idéer. Jag är lika fast i dem som de flesta andra – du som läser det här har antagligen klickat på en länk online någonstans. Men jag skulle önska att du och jag — vi som faktiskt lärde oss att leva och inte bara drömma — tillsammans kunde hjälpa våra barn att göra samma sak.

Så, lite senare ikväll när du kommer hem: ställ telefonen på ljudlös, lägg den på laddning och låt den ligga där hela kvällen. Låt barnen göra samma sak.

Reflektera över vad du själv har åstadkommit under dagen. Fokusera på det du har, istället för det du inte har. Var närvarande, så där som du var när du växte upp. Och lev lite.