Under de senaste åren har Försäkringskassan rapporterat ständigt ökande andel psykiska diagnoser bakom sjukskrivningar. Parallellt har människor fått en större medvetenhet om skadlig stress och utmattningssyndrom, och då särskilt de som själva har blivit drabbade eller de som har haft drabbade kollegor eller närstående. Vetskapen om att någonting måste göras, inte minst på arbetsplatser, ledde också till att Arbetsmiljöverket tog fram nya föreskrifter som trädde i kraft i mars 2016.

Min egen kunskap i området har varit haltande. Jag har aldrig betvivlat att människor lider av stress och utmattning, men jag har nog inte riktigt förstått vad stress faktiskt gör med människor på längre sikt. I höstas, när jag ombads att beröra ämnet på en föreläsning, insåg jag hur lite jag kunde. För att täppa till kunskapsluckan (i detta ämne som man nog borde kunna som agil coach och förändringsledare), har jag under våren läst en kurs, Arbetsmiljö och stress, vid LTU.

Några viktiga punkter:

  • Människan klarar i regel av kortvarig stress, och presterar till och med bättre – inte bara psykiskt utan även fysiskt.
  • Vad som är stressande (stressorer) varierar från person till person.
  • Alla människor behöver ha perioder av återhämtning.
  • Fysisk aktivitet är väldigt effektiv för att sänka stressnivåerna.
  • Långvarig stress, utan möjlighet till återhämtning, leder till psykisk och fysisk påverkan.

Det sistnämnda är någonting som jag inte riktigt hade förstått omfattningen av. Förenklat: hjärnan och kroppen är tätt förbundna genom signalsystem – både via nerver och via hormoner (googla t.ex. SAM-axeln och HPA-axeln). Om hjärnan upplever stress, kommer den att frisätta signalsubstanser och hormoner, som i sin tur försätter kroppen i kamp- eller flyktläge. Men om stressen – och därmed också hormonerna (framförallt kortisol) – finns kvar under långa perioder kommer det leda till nedbrytning av kroppen och att flera olika, negativa symptom kan uppstå. Om hjärna och kropp inte får en chans till återhämtning, finns i förlängningen risk för utmattningssyndrom.

Utmattningssyndrom kan alltså ha en psykisk orsak, men det har i högsta grad fysiska symptom. Om en person som insjuknat säger att ”de inte orkar kliva upp ur sängen”, så innebär det alltså inte (vilket jag felaktigt har trott – pinsamt!) att personen inte orkar psykiskt, utan för att de faktiskt inte längre har den fysiska förmågan att göra det. Att komma tillbaka från ett sådant läge är svårt, inte bara för att det krävs insikt och kanske en förändrad livsstil, utan också för att kroppen måste få en chans att läka den skada som den långvariga stressen (och alltför uppskruvade hormonnivåer) orsakat.

Jag återkommer till stress i ett kommande inlägg, där jag mer specifikt kommer att diskutera stress i agila team.